« december 2005 | Main | mars 2006 »

februari 27, 2006

Depeche Mode, Parken, Köpenhamn, 2006-02-25

Ja, nu har det gått två dagar sedan de gamla rockrävarna stod på scen i Köpenhamn. I grund och botten var det väl en ganska trevlig tillställning, men det här är trots allt Pressbyråmannen, så vill ni ha en solskenshistoria får jag rekommendera Sydsvenskans utsände.

Efter förbandet The Bravery, som jag nog vill höra i hemmamiljö innan jag uttalar mig om deras musik, väntar så en stunds manövrerande i publikhavet för att få en någorlunda dräglig plats utan tvåmeters-människor framför en. På ett ställe fanns det faktiskt en ganska stor luftficka, runt vad som närmast får liknas med en mänsklig svajmast. En man strax efter sina bästa år, med något rejält fuktigt i blicken som stod och tittade precis rakt på något annat än scenen och vrålar "JEG SKAL PISSE!". Han stod bara kvar efteråt, varför jag kände ett starkt behov att skapa en viss buffertzon mellan oss.

Själva spelningen som sedan följde måste jag nog trots allt beskriva som ganska platt. Att försöka sig på något slags post-post-postironi med "pain", "suffering" och "sex" som ledord, och att styra ut ansikten där åldern (och en kanske en del invärtes kemisk påverkan) börjar ta ut sin rätt med eyeliner, tja, det fungerar inte riktigt i min värld.

Bäst var de äldsta spåren (Everything Counts, I Just Can't Get Enough) där de faktiskt tvingats fixa till ett någorlunda nutida arrangemang.

Live-trummisen bidrog med en fett tung baskagge men i övrigt håller jag med Anders Jaderup om det var en rätt stel snubbe, vilket ju i och för sig är en jävla tur med tanke på att detta inte är Europe. Problemet i stelheten var alltså tvärtom att han borde varit rejält stelare, eller helst utbytt mot mjukvara.

Och på tal om utbytt så kommer man lätt in på Andy Fletcher, som i ännu högre grad än Martin Gore måste anses malplacerad på allt som har med scenframträdande att göra. Vad han än gör i form av utspel mot publiken så känns det tafatt, ur takt eller bara helt enkelt lite småroligt, beroende på vilket humör man är på när man betalat 375 danska dollar för att stå och svettas i tre timmar med överförfriskade danskar.

Martin Gore får vissa poäng, mycket för den tacksamt uteblivna "Somebody". "Shake the Disease" med bara honom sjungandes och syntsnubben spelandes pianoljud var trevlig, ända fram till Project Grudge-Martin böjde sig fram och ropade "är det här något slags Nine Inch Nails-grej de kör?". Vips blev man påmind om Trent Reznor vid en
elektrisk flygel, sjungandes "Hurt" i somras, och det smäller ett antal steg högre fortfarande.

Dave Gahan är alltså som vanligt bandets fixstjärna med alla de sedvanliga "YEAH!", "Good evening Copenhagen!!" och snurrar och hopp och prylar. Sången kompletterades den här gången med ett par primalskrik i sann Yoko Ono-anda, vilket kanske var anledningen till att det vid ett par andra tillfällen låg på gränsen till att låta lite falskt, men vafan, rockenroll!

Just ja, "Enjoy the Silence" hade varit bäst på hela kvällen om det inte varit för att Martin Gore envisats med att spela gitarr (jag har inga problem med detta instrument, men då får man göra något ballare med det än detta). Som det är nu så var den tyngsta musikaliska upplevelsen de grymt sköna technospåren som spelades mellan banden. Någon annan närvarande som kan vägleda mig till vad det var?

Posted by petter at 05:05 EM | Comments (2) | TrackBack