oktober 08, 2007
Aktionen "mot dekadens"
Jag måste erkänna att jag blev lite nervös när jag konstaterade att det var nationalister som låg bakom förstörandet av halva Andres Serranos "A History of Sex" på Kulturen i fredags. Men efter att ha sett filmen de lagt upp på Youtube så känner jag mig lugnad. Där visar man tydligt att inga människor skadades, samt att man utförde dådet för att man vill visa att man tror på klassiska värderingar som "kärlek" och "ömhet". Och i sådana epitet ingår väl inte personligt våld?
En kompis ställde sig nu frågan om nationalisterna själva i samband med detta har blivit konstnärer. Och visst bör man väl se fredagens händelse främst som performance art? I stil med Einstürzende Neubauten och Throbbing Gristle så har man ju valt att gå in för att destruera befintlig konst (Serranos foton) för att sedan bygga upp sin egen (filmen på Youtube).
Lars Vilks hade åberopat sitt motto "allt är en fördel" och delat ut någon form av pris för årets performance inom konceptkonsten till nationalisterna. Lustigt nog är just Lars Vilks, den kände provokatören och rondellhundsmakaren, märkbart populär i nationalistkretsar (länken leder till samma publikation som stolt proklamerar nationalisternas inblandning i Serrano-attacken, se första länken i detta inlägg).
Jag ser fram emot en intressant, våldsfri, debatt.
Posted by petter at 11:08 FM | Comments (5) | TrackBack
oktober 06, 2007
Hur kan man vara så bottenlöst hjärndöd?
Jag avskyr verkligen våld. Både sådant som gör ont i kroppen och sådant som gör ont i själen. Men i natt tillönskar jag verkligen en mental roundhouse kick rätt i fejjan på de tjockskallar som begått terroristdåd på Kulturen under fredagseftermiddagen.
Alltför ofta besannas att minst 50 % av svenska befolkningen är dummare än medelsvensson, men de här fyra plattskallarna tillhör fanimig bottenskrapet.
Ursäkta språket, jag är upprörd.
Posted by petter at 12:14 FM | Comments (0) | TrackBack
september 14, 2007
Stardust
"...berätta för era vänner, skriv på era bloggar..."
Kvällen avslutades med en direkt uppmaning från Neil Gaiman själv, så givetvis cyklar man som besatt hem och sätter sig framför tangentbordet (upp och jobba i morgon också, trots allt).
Stardust är en fullkomligt briljant film. Den är söt, den är rolig, den är vacker och den är spännande. Ni som redan har läst boken kan med gott samvete ändå bege er till biograferna när den har premiär om ett par veckor. Ni kommer känna igen en hel del, men filmen är också en rejält omgjord historia. Den är förvisso "Hollywoodiserad", men med omsorg och kärlek. Gaiman själv är exekutiv producent, men insåg i ett tidigare skede att boken behövde "förstöras" och han ville inte göra det själv.
För övrigt så verkar han tycka att Lund är en trevlig stad att vistas lite i, även om turnélivet säkert kan vara tärande. Nu funderar jag på om man inte skulle ta och besöka kryptan i Domkyrkan i morgon och se vad som ska hända där... Fortsatt stort tack till FFF för att ni finns.
God natt, och glöm nu inte boka in Stardust när den kommer upp på reguljära biograferna!
Posted by petter at 12:30 FM | Comments (0) | TrackBack
september 12, 2007
Ursäkta min franska
I normala fall brukar jag försöka hålla ett någorlunda städat språk, såväl i skriftlig som talad form. Eller ja, åtminstone skriftlig. Och nu inser jag att orden felar mig för det som måste sägas. Det är nämligen BARA SÅ SJUKT JÄVLA COOLT att bo i Lund nuförtiden. Kan ni ens börja begripa? På fredag kommer Neil Gaiman till sta'n. Hitbjuden av de ultrasympatiska människorna på Fantastisk FilmFestival ska han dels tala lite om filmversionen av Stardust (på svenska som Stjärnstoft) och dels ha en signeringssession.
Som om Mr. Sandman himself inte skulle vara nog, så kommer Andres Serrano hit i nästa vecka och talar om sin utställning A History of Sex som ska visas på Kulturen. För att återknyta till början av detta inlägg så är det helt enkelt FETT NAJS i Lund just nu.
Posted by petter at 07:59 EM | Comments (0) | TrackBack
augusti 06, 2007
Dagens anagram: Sopranoss
Under de senaste månaderna har jag alltmer fastnat för den sympatiska sajten Flickr. För de som inte känner till det så är detta alltså en sida där man kan ladda upp sina foton och andra bilder. Runt bilderna finns sedan en enkel infrastruktur för socialt nätverkande. Man kan klassificera sina bilder genom att sätta nyckelord som metainformation. Vidare så kan man sortera in respektive foton i passande "grupper", eller starta egna diton. Det kan vara grupper för specialintressen, som till exempel Girls with Cellos eller Ford Capri Appreciation Society men också mer allmänna, som Cartel Color - Blue (för bilder med huvudsaklig blå färg) och så vidare in absurdum. Fenomen som "Awards" och annat ska jag inte ens gå in på här, men låt oss bara säga att Flickr är STORT och innehåller något för varje smak, intresse och avart.
Jag har som sagt fastnat. Jag är "hooked" på Flickr. Det är spännande att ta en bild, fixa och foffa och redigera den tills man har precis det resultat man önskar, och sedan lägga upp den på nätet. Man lägger in den i ett tiotal lämpliga intressegrupper, sätter en handfull korrekta sökord och skriver en liten beskrivande bildtext. Och sedan lutar man sig tillbaka och väntar, och hoppas att andra medlemmar ska hitta fram till just min bild. Förhoppningsvis är det många som tittar (bilden får många "views") en del som märker den med en stjärna (lägger den bland sina "faves") och kanske någon som skriver en uppmuntrande kommentar. Dessa tre faktorer, och troligen fler hemliga ingredienser, bidrar sedan till att ge min bild ett värde av "interestingness". Det vill säga hur intressant min bild är för andra medmänniskor. Varje dag lyfter Flickr sedan fram de 500 bilder som under dagen renderat högst "interestingness" och placerar de under en egen avdelning för rekommenderade foton, kallat "Explore". Att hamna på Explore är den finaste utmärkelse man kan få i Flickr-världen, och det är en ständig tävling att försöka få fram "receptet" på hur man laddar upp sin bild för att maximera dess "interestingness"-värde. Jag har ännu inte lyckats få med någon bild i Explore.
Explore är dock inte hela världen. Det är trevligt även med små uppmuntrande tillrop, vilket jag bland annat fick ett den 5:e augusti. Det var egentligen inget stort, men Flickr-användaren d3relict skrev "totally awesome!" på en av mina spegelfoton. Som vanligt innebär det att jag klickar på hans användarnamn och tittar lite på hans bildsida. För gillar han en av mina bilder så är ju chansen ganska stor att jag gillar även hans. Däri ligger storheten med Flickr.
Till saken hör att mitt spegelfoto legat uppe på Flickr i sådär drygt två veckor. Jag har satt tre relevanta sökord, lagt den i nio olika temagrupper och tre olika egna album. Bildtexten innehåller lite data och beskrivning och jag mailade länken till bilden till ett gäng kompisar och familj för att fuska till mig ännu fler "views". Två personer har markerat bilden som en favorit. Allt detta har - hittills - resulterat i att bilden beskådats 88 gånger, fått tre kommentarer (inklusive nämnde d3relict) och därmed blivit den bild som för närvarande har fjärde mest "interestingness" av alla mina foton (topp 36 här).
Och så har vi då d3relict... Det visar sig vara en man från Ungern, närmare bestämt Budapest. Hans bildsida pryds av vad som till synes verkar vara lite turistbilder från sommarens semesterresa till den likaledes ungerska staden Sopron. Jag bläddrar igenom bilderna från början. Han är nog inte så fixerad av Flickr som jag, bilderna har modesta besökstal mellan sådär fem och 15. Tills jag kommer till en bild som har nära nog 200 besökare! Tänk er, på halva tiden som mitt foto legat uppe så har hans dragit in mer än dubbelt så många besökare. Till råga på allt så har han bara kategoriserat det genom att lägga det i ett privat album och en intressegrupp (den som heter Panasonic Lumix DMC FZ8, det vill säga avsedd för bilder tagna med just den kameramodellen). Bilden har inget namn, ingen förklarande bildtext.
Bilden har inte perfekt fokus, något blaskiga färger och inte direkt perfekt komposition. Men den föreställer en kvinna i något slags tajt, kortkort, topp-body-pryl. Fotograferad bakifrån och kapad ungefär vid skuldrorna och knävecken. Det förekommer ganska uppenbara celluliter på åtminstone ena benet.
Bilden har två sökord. "Sopron" och "ass".
Tack för i dag.
PS: jag ska givetvis inte undanhålla er länken till bilden ifråga.
Posted by petter at 10:55 FM | Comments (1) | TrackBack
februari 10, 2007
Daft Punks Electroma
De franska tomtarna Guy och Thomas i Daft Punk, som för ett dussin år sedan gjorde två bra låtar, har nu bestämt sig för att göra film. Deras förstlingsverk heter Electroma och den beskådades denna kväll på Kino i Lund.
Intryck 1:
"Oj, 70-tals sci-fi, det här blir bra!"
Intryck 2:
"Nähä, de har gjort en KLF / White room-grej. Men det är också bra!"
Intryck 3:
"Ajdå, de har gjort en Easy Rider (det mest överskattade skit som någonsin fastnat på film)..."
Detta var inom de första fyra minuterna, resten av filmen har jag bara ytterst sporadiska minnen från...
Slutsatsen är alltså att man bör hylla Daft Punk för att de slutat göra populisttechno och gått över till att skapa experimentfilm. Tyvärr blev resultatet något tveksamt, men de har säkert haft kul själva under tiden i alla fall.
Posted by petter at 01:21 FM | Comments (0) | TrackBack
maj 21, 2006
Vote for the winners!
Visst var det härligt att se Litauens charmigt Telex-inspirerade bidrag? Den hade gärna fått kamma hem vinsten för min del, även om det såklart fanns något slags humor med bonnig skräckfilmsrock från finska lappmarkerna.
Såhär i efterhand borde vi givetvis skickat BWO. För om folk vill rösta på läskiga monsterdemoner i mask, finns det väl inget som kunnat konkurrera med Alexander Bards mustasch?
Posted by petter at 05:12 EM | Comments (0) | TrackBack
oktober 22, 2005
Fortsatt om musikindustrin och piratkopiering
Det verkar som att min gamle kollega Henrik Sundström varit duktigare än jag på att följa upp om musikindustrins uppgång och fall under veckan. Via Henrik hittar jag en krönika i Ny Teknik vid namn Antipiratbyråns jaktlicens hårt reglerad av Nicklas Lundblad, krönikör i NT och VD för Svenska E-handelskammaren.
I sin krönika menar Nicklas att detta inte nödvändigtvis är den seger som Antipiratbyrån vill ge sken av och tar upp två huvudsakliga spår i argumentationen om vad som egentligen hänt, sedan DI sa ja till film- och musikbranschen för en vecka sedan:
1. "Antipiratbyrån får bara jaga dem som ger ut material på nätet, inte de som laddar ner, enligt Datainspektionens direktiv."
Det här kan ju såklart kännas som en glädjande tolkning, men tyvärr är det väl så att de flesta former av nerladdning över P2P-nätverk kräver att nerladdaren också är en uppladdare, vilket jag förmodar är det halmstrå APB kommer försöka rida på.
2. "I och med att DI meddelar undantag från personuppgiftslagen framstår det som klart att insamlingen av trafikdata är behandling av personuppgifter som omfattas av samma lag. Det betyder att Antipiratbyrån måste följa det detaljerade regelverk som lagen föreskriver till punkt och pricka."
Här tycker jag däremot Nicklas öppnar en viss glädjekälla. Att APB relativt vårdslöst lagrat och skickat IP-nummer kors och tvärs bland svenska ISP:er verkar ju redan klarlagt. Nu står hoppet till att fler ISP:er visar en någorlunda portion av civilkurage (eller för den delen kunskap om lagar och regler) och inte lämnar ut personuppgifter på så lösa boliner som tidigare skett.
Ha nu en trevlig helg, och kom ihåg att kassettbandet inte dödade musikindustrin, vi får hoppas på bättre tur med fildelning.
Posted by petter at 09:17 FM | Comments (0) | TrackBack
oktober 06, 2005
Öppet brev till EMI Music Sweden
Hej EMI,
först vill jag gratulera, ni är defintivt skivbolaget med de absolut mest intressanta artisterna, speciellt sedan ert köp av Mute Records härom året. Till min stora glädje har just Mute släppt en ny skiva med Goldfrapp (för att inte tala om Depeche Mode) och den vill jag naturligtvis köpa.
Nu är det så att jag såg att omslaget pryddes (fel ord) av en Copy Control -logotyp och det innebär att jag, och många med mig, aldrig skulle få för oss att köpa produkten. Jag vill äga skivan, det råder ingen tvekan om det, men jag vill kunna utnyttja min laga rätt att lyssna på den i såväl min hemmaanläggning som i min MP3-spelare på cykelturen till arbetet och i cd-spelaren i bilen när jag är ute och kör med den.
Vad erbjuder ni mig för möjligheter? Vill jag lyssna i min mp3-spelare måste jag alltså köpa "downloads" (vilket fullkomligt onödigt låneord för övrigt) och därmed betala en gång till för en produkt jag redan köpt. Vill jag lyssna i bilen så får jag bränna en skiva från mp3-filerna (och betala för en onödig tom-cd, ingen gigantisk investering, men ändå), som håller mycket lägre kvalitet än original-CD:n, vilken i sin tur är av lägre kvalitet än en audio-skiva som utformats korrekt enligt Red Book -standarden.
För att sammanfatta; om jag köper en cd-skiva idag kostar den mer än tidigare, eftersom vi som ärliga konsumenter får betala merkostnaden ni har för att införa detta kopieringsskydd. Ett kopieringsskydd som dessutom medför att jag som konsument bara kan njuta av musiken på en tredjedel av de anläggningar jag vill, och på det ställe jag faktiskt kan lyssna så är till och med kvaliteten försämrad (låt vara att det sistnämnda knappt är märkbart, men det är fortfarande ett steg åt fel håll).
Jag vill verkligen stödja mina favoritartister Goldfrapp, Kraftwerk och Depeche Mode, för att bara nämna några som drabbats av ert otyg. Vad har jag nu för möjligheter? Jag kan såklart köpa vinylskivorna, köpa en dyr vinylspelare, överföra vinylskivorna till datorn, justera ljudnivåer för att anpassa för cd-bruk, bränna på skiva, komprimera till mp3or av högre kvalitet än de man kan köpa online och slutligen överföra till de respektive anläggningar jag vill använda. Vinylskivorna är till och med dyrare än cd-motsvarigheterna, och detta förfarande skapar ju ett visst merarbete för mig som konsument, vilket jag såklart inte tycker är optimalt.
Vad tycker ni? Hur ska jag göra? Vad är rimligt? Hur arbetar ni med de här frågorna? För jag vägrar tro att er affärsidé faktiskt går ut på att skaffa färre kunder, vilket ju är det ni uppenbarligen gör aktivt just nu...
med ytterst vänlig hälsning
Petter Duvander
Fotnot:
Jag har genomgående använt ordet "CD" för att beskriva en femtums-plastskiva på vilken digital musik lagrats. Detta är egentligen inte korrekt språkbruk i det här fallet, eftersom EMIs kopieringsskydd gör att musiken lagras felaktigt på skivan och får alltså inte bära den klassiska Compact Disc -logotypen.
Fler än jag som är trötta på det här? Lämna gärna kommentarer, både här nedan och via EMIs kontaktformulär.
Posted by petter at 11:21 FM | Comments (4) | TrackBack
september 21, 2005
FFF 2005 - Vidare spekulationer och överdrifter
Tänk er herrarna Lynch, Cronenberg, Kubrik, Tarkovskij och Greenaway, delandes på en överdimensionerad crack-pipa. Försök sedan föreställa er att de kommer fram till att låta 1000 babianer kollektivt arbeta fram ett filmmanus baserat på Burroughs samlade verk. Där har vi en så ackurat beskrivning av Nuit Noire som jag reder ut att prestera. Dagens visning på FFF var inte helt trivial att få kläm på, men det ska väl inte alltid heller behöva vara nödvändigt? En klar fyra för en väldigt vacker film.
Gårdagens sena föreställning började till och med senare än tippat, då föregående film efterföljdes av Q&A med regissören. Runt midnatt startade dock förfilmen och närmare två-tiden i morse var jag hemma igen, efter en snabb cykeltur genom västra Lund. Spirit Trap var väl lite sådär halvbra. Man hade nog haft större behållning av den om man fortfarande varit i 18-årsåldern och på premiär-date med någon skräckfilmsbrutta.
Förresten så glömde jag nästan det viktigaste i gårdagens sammanfattning, då FFF för första gången har sin egen trailer innan filmerna i år. En lite lätt Tolkien-inspirerad sak i sann FFF-anda, något för nerladdning på hemsidan kanske?
Bonuspoängen idag går dessutom till personen med den geniala idén att byta ut Radio City mot Klaus Wunderlich för oss som kommer tidigt till föreställningen.
Posted by petter at 09:38 EM | Comments (0) | TrackBack
september 20, 2005
FFF 2005 - Observationer och generaliseringar i halvlek
Så sitter vi där igen.
Vi som en vecka i september varje år kryper ur våra respektive hålor och bildar en enda stor, märklig familj. Vi pratar inte med varandra, men det finns en stark, tyst kraft som sammanbinder oss, där vi sitter i biomörkret och ser den ena märkliga filmskapelsen efter den andra.
Vi kan nog te oss som en ganska udda skara. En del genom sina semi-rakade frisyrer, andra med sina metal/goth/synt-tröjor. Relativt många har relativt tydligt manifesterade utanförskap på något sätt, redan på Lilla Fiskaregatan eller Södra Esplanaden ser man om en person är på väg till samma föreställning som en själv. En del av oss ser förvisso ut som vilken Svensson som helst, men det är bara på ytan. Vi älskar inget högre än en god tysk zombie-rulle en tisdag kväll. Eller varför inte en obskyr, thailändsk spökhistoria för att förgylla fredagen?
Jag generaliserar såklart, men det är inte utan att man ler för sig själv när man står i kön för att hämta sina noggrant utvalda biljetter och där står en semisocialt kompetent människa längst fram och bläddrar i programmet för att se vilka filmer han ska gå på. Samma leende som sprids när man ser folk som tar halva sitt bohag och sätter sig ner på de kyliga kullerstenarna på Stortorget och håller en akademisk diskussion om serieromaner, live-rollspel och andra subversiva aktiviteter.
Så vad har årets upplaga av Fantastisk Filmfestival erbjudit hittills?
Tyvärr missade jag Bröderna Grimm och den tillhörande Q&A-sessionen med Terry Gilliam själv, som sällat sig till den illustra skaran filmskapare som besökt festivalen och pratat film. Däremot fick jag se MirrorMask av den fantastiske multikonstnären Dave McKean och hans välförtjänt geniförklarade vapendragare Neil Gaiman. Berättelsen levde kanske inte helt upp till (de förvisso astronomiska) förväntningarna, men en snyggare produkt har jag nog sällan skådat. Bara de monstersnygga förtexterna gjorde filmen värd sitt kommande DVD-inköp. Gamle Saul Bass kan nu från andra sidan tryggt konstatera att han fått en värdig efterföljare. Betyget blev trots kritiken en given femma, om inte annat så för att kompensera övriga FFF-besökares notoriska förmåga att sätta låga betyg.
Thailändska spök- och monsterfilmen P landade på en trea i betyg, efter att inte riktigt ha levt upp till de förväntingar jag fick av förhandsinformationen.
På måndagen ställdes Bubba Ho-tep in, så dagens enda film blev tyska Stratosphere Girl. En kosmopolitisk sak med flera poänger, inte minst det icke-standardiserade slutet och Tuva Novotny som den svenska värdinnan Monica på herrklubb i Tokyo. En fyra.
Tisdagen har i skrivande stund inneburit White skin, som verkade få snåla betyg av övriga besökare när jag tjuvkikade i protokollet, så av mig blev det en femma till denna vackra kanadensiska skräckfilm med mer än en parallell till Cronenberg.
Nu blir det en stunds lugn och ro innan Spirit trap med allas vår nya Doctor Who-favorit Billie Piper.
Posted by petter at 09:55 EM | Comments (0) | TrackBack
september 05, 2005
Clemens Matsalar
Efter en lång, svår sommar har äntligen hösten kommit och med den Clemens Matsalar. Jag tjuvstartade visserligen redan förra veckan, men idag blev första officiella lunchen med avdelningen. Härligt, nu är ordningen återställd med hjälp av Pytt i panna som fick avslutas med hemmagjorda glassen, punsch- och irish cream-smak.
Posted by petter at 02:19 EM | Comments (1) | TrackBack
juli 27, 2005
Dagens djupdykning i kulturlådan
Sedan Jonas skickade det där kedjebrevet verkar jag ha återuppväckt mitt eget läsintresse. Semestern innebar dels grundliga genomplöjningar av det senaste kvartalets Wired och dels åtminstone tre romaner som varmt kan rekommenderas:
Neil Gaiman - Stjärnstoft (Wahlströms)
ISBN: 91-32-43341-7
Otroligt vacker liten saga för vuxna i alla åldrar, former och storlekar. Som en korsning av Tolkien och The Village, om nu någon kan föreställa sig den kombinationen.
---
William Gibson - Pattern Recognition (Berkley)
ISBN: 0-425-19868-5
Jag förstår inte varför jag inte läst den här boken för länge sedan. Miljön och personligheterna är så klockrena, välbekanta referenserna så många och storyn sådär alldeles lagom konspiratorisk.
Jag har länge fantiserat om att skriva en bok. Det skulle vara just en William Gibsonsk sak, fast för det 21:a århundradet, dit han kanske inte riktigt hängde med med sina senaste produktioner. Och så går karln och skriver exakt en sådan historia själv! Elakt... Nåväl, jag är ju glad som fick insupa slutprodukten, och kan bara bocka, buga och rekommendera den vidare.
---
Kurt Vonnegut - Slakthus 5 (Pan)
ISBN: 91-7263-627-0
Egentligen var jag i bokhandeln för att köpa födelsedagspresenter, och sprang på en svensk pocket av en av mina absoluta favorithistorier. Naturligtvis kunde jag inte motstå vare sig inköp eller därpå följande läsning.
Slakthus 5 är tvivelsutan ett underbart mästerverk. En bok som lyckas beskriva en fasansfull del av mänsklighetens historia med fullkomligt absurd värme och humor.
Första gången jag kom i kontakt med Vonnegut skulle jag just ut och resa ensam och ville ha lite lektyr till sällskap. Min dåvarande flickvän rekommenderade "Slaughterhouse 5" och jag måste sett rätt skeptisk ut. Jag ville ju inte ha "en av våra största antikrigsböcker som utspelar sig under de allierades bombningar av Dresden i slutet av andra världskriget", jag ville ha trams, rymdskepp och aliens! "Men det är det här också", fick jag till svar, och vem kan motstå något sådant?
Svenska översättningen är helt okej, även om originalet såklart är att föredra. Boken har snart 40 år på nacken, men känns på många sätt skrämmande aktuell.
Och så har den ju aliens.
Så kan det gå.
Posted by petter at 11:39 EM | Comments (1) | TrackBack
juni 02, 2005
Bokfrågekedjebrevet
Jonas hade den goda smaken att skicka vidare ett kedjebrev, klart man ställer upp på sådant!
1) Hur många böcker äger du?
Jisses, rakt in i hetluften. Skivor och filmer har jag av någon anledning åtminstone ett svagt hum om, men antalet böcker i samlingen har jag aldrig ens funderat över.
Jag gör ett överslag. Givet är begränsningen att magasin och andra misstänkt tidningslika publikationer inte räknas, trots deras intima sammankoppling i bokhyllan. Däremot räknar jag saker som samlingsvolymer Sandman och Watchmen och andra stora kulturarv.
Jag skulle säga att jag landar på runt 400 böcker. 20% ligger nerpackat och glömt någonstans. Barnböcker som kan vara bra att ha och sönderlästa ungdomsböcker som nog inte behöver vara lika bra att ha... 20% är gammal data- och kurslitteratur, oftast oläst (någon som vill befria mig från Kerzners bibel "Project Management"?). 10% är uppslagsverk och ordböcker.
50% är skönlitteratur. Cirka hälften i pocket och resten inbundet. Hälften är bokrea och resten är andra fynd. Innehållsmässigt sträcker det sig från Alistair MacLean till Günter Grass via Simon Singh och från William Gibson till Wolfgang Flür via Bill Drummond.
2) Senast köpta bok?
"Kraftwerk, I was a robot" av Wolfgang Flür. "Kill your idols" heter det ju, och Kraftwerk har hängt efter mig de senaste 22 åren så det kan helt klart vara dags att göra upp.
3) Senast lästa bok?
Efter att av okänd anledning ha rusat igenom "Sagan om Belgarion" av David Eddings igen, har jag velat runt lite i Erik Zsigas "Popvänstern" men måste ta tag i min gamla födelsedagspresent "Den sanna berättelsen om Inga Andersson" av Björn Larsson. Svärmor har väntat länge nog på att få låna den nu.
4) Fem böcker som betyder mycket för mig (m.a.o. böcker jag läst minst tre gånger).
Arkham Asylum - A serious house on serious earth
av Grant Morrison (text) och Dave McKean (bild)
Det stora mästerverket i Batman-mytologin anses väl av de flesta vara Frank Millers förvisso fantastiska "Dark knight returns", men jag är svag för Arkham Asylum. Första gången jag läste den var jag förvirrad student i en alldeles för klaostrofobisk enrummare, med alldeles för mycket fritid. Jag mådde konstigt en vecka efteråt. McKeans totalkonstnärsskap lever i perfekt symbios med Morrisons enormt suggestiva och psykologiskt laddade historia.
Den stora föreställningen
av Clive Barker
Första boken om Konsten blev också den första Barker-bok jag läste. Mannen bakom Hellraiser är utan tvekan ett samtida dolt geni av rang. Andra rekommendationer är hans fabel "The thief of always" och kanske en eller annan tidig novellsamling.
Datorernas död
av George Johansson
1985 (om jag minns rätt) upptäckte jag Sveriges Radios ypperliga radioteater-sektion. Det var då de dramatiserade ungdomsboken "Datorernas död". En kompetent framtids-dystopi redan ett halvt decennium innan William Gibson knackat färdigt på sin gamla Halda. Jag läste faktiskt om den en extra gång i mitten av 90-talet, och visst har den ett barn/ungdoms-intriktat språkbruk, men tusan vet om inte det här också är en bok man måste läsa om igen. Den ingår i en romansvit om fem böcker, men är till skillnad från de andra av fristående karaktär.
Kaparmysteriet
av Sivar Ahlrud
Wahlströms barn- och ungdomsböckers grönt könsdiskriminerade ryggar prydde nära nog en hyllmeter i livets första IKEA-hylla. Kaparmysteriet med tvillingarna Klas och Göran och deras kusin Hubert, var en av favoriterna. Färgad av 70-talets Baader Meinhof-eskapader hade den nog känts främmande idag, fast ändå inte. Jag får nog leta upp den där lådan i alla fall...
Watchmen
av Alan Moore (text) och Dave Gibbons (bild)
"Alan Moore knows the score" sjöng Pop Will It Eatself en gång i tiden, och visst har de rätt. Näst Dave McKean och Frank Miller finns det få som kan utnyttja det unika seriemediet på ett så övertygande sätt. De som säger "äsch, serier är ju för barn" är förhoppningsvis inte bortom all räddning, och vill man bli konverterad är Watchmen ett lysande ställe att börja.
Bubblare som borde få varit med: Neil Gaiman (jag har ju redan tjatat, läs samlade Sandman - ett sant mästerverk!), Douglas Adams (ett komiskt geni som inte fick tillräckligt mycket tid ibland oss), Isaac Asimov (stort, torrt och alldeles underbart), Paul Auster (New York-trilogin då såklart) och Kurt Vonnegut (Slaughterhouse 5).
5) Utse 5 personer som också ska besvara dessa frågor.
Jag känner ju inte några bloggare, så vi får väl se om namnen nedan omvandlas till länkar vad det lider:
Mammo, Robert, Sophie, Anders, Andreas.
Magnus hatar sånt här, så han slipper.
Posted by petter at 08:43 EM | Comments (0) | TrackBack
maj 28, 2005
Observationer från en bokhylla
Idag var det äntligen dags - snart ett halvår efter flytten - att börja sortera upp i bokhyllan. CD-hyllorna har varit klara någon månad, DVD:erna någon vecka. Nu var det dags för pocketböckerna.
Jag har alltid tyckt att man kan göra en del ganska träffande observationer genom böckers (eller för den delen skivors och filmers) inbördes placering. Ordningen för dagen är strikt alfabetisk på författarens efternamn, med inbördes kronologisk ordning.
Första observationen är att Erik Zsigas bok "Popvänstern" hamnar på extrema högerflanken, vilket, efter mitt begränsade skummande hittills i boken, ter sig aningen överdrivet men ändå ganska träffande. (Sidospår 1: Boken är en present från Jonas och jag ber att få återkomma med recension vid tillfälle. Sidospår 2: SVT skriver här om en skönt popvänster snubbe.)
Nästa stopp blir Terry Jones bok "Stjärnskeppet Titanic", vilken bokförlaget gör sitt bästa för att sälja under Douglas Adams namn. Förfarandet känns tämligen orättvist, men vid en snabb genomläsning av herr Adams eget förord får förlagsbranschen vad de tål, med en elak tunga i kinden.
Michael Moore och Simon Singh drabbas båda av samma öde, på respektive håll hamnar de inramade av ett gäng b-fantasyverk. Kanske är dags att sortera bort lite gamla synder också...
Och när man slutligen talar om synder, Koranen i pocketversion fick jag av Magnus för något år sedan. Efter en kort överläggning med mig själv får den sorteras in under "Gabriel" (efternamn okänt), vilket lägger den mellan Neil Gaimans (underbara!) biografi över Douglas Adams; "Don't Panic" och Brett Easton Ellis "American Psycho"...
Posted by petter at 11:20 FM | Comments (0) | TrackBack
mars 08, 2005
Ett tips i all laglighet
Neil Gaiman heter en genialisk ung man. Han är författare från de brittiska öarna, numer bosatt i de nya territorierna, och har förgyllt min värld med, framför allt, böckerna om Sandman och en lysande liten biografi över Douglas Adams liv och gärning.
Herr Gaiman är imponerande i såväl kvalitet som kvantitet. Han skriver blogginlägg långt fortare än jag har tid att läsa dem, för att inte tala om hans digra utgivning i pappersform. Men bägge dessa kan ni läsa mer om på hans site.
För oss informationsstressade finns däremot en radiodramatisering av hans Mr Punch att lyssna på direkt på BBCs webbradio. The Tragical Comedy or Comical Tragedy of Mr Punch kommer ligga uppe under de närmaste veckorna, men skynda att fynda redan nu!
Posted by petter at 07:51 EM | Comments (0) | TrackBack