februari 03, 2007
Melodifestivalen skördar sitt första offer för året
Så har det hänt igen. Gaypubliken visar återigen att de inte går att lita på i melodifestivalsammanhang. Förra gången var det Carola istället för Magnus Carlsson och nu blev det alltså en röst på gamla meriter till Anna Book istället för Andreas Lundstedts delvis egentillverkade monsterhit. Fantastiska ljud, stabil artist och snygg produktion har alltså ingen chans när "ABC" fortfarande ekar i folks öron...
Uppdatering:
Listan, som den borde blivit:
1. Andreas Lundstedt - Move
2. Elin Lanto - Money
3. Sofia - Hypnotized
4. Uno & Irma - God morgon
5. Anna Book - Samba Sambero
6. Andersson & Gibson - Anything but you
7. Tommy Nilsson - Jag tror på människan
8. Addis Black Widow - Clubbin
I all ärlighet så blir listan ointressant efter typ tredje plats. Efter femte blir det mer eller mindre olyssningsbart.
Tommy Nilsson hade troligen den minst intressanta låten, men Addis Black Widow kniper ändå sistaplatsen för sitt framträdande.
Posted by petter at 09:35 EM | Comments (0) | TrackBack
mars 12, 2006
Pressbyråmannen rasar mot svenska folket när fel låt "vann"
OK, jag kan köpa Carola, det är trots allt en fantastisk sångerska. Men vem fan röstade på Björn Kjellman?
Att Sandra Dahlberg med nöd och näppe kommer före Günther talar väl också sitt tydliga språk? En majoritet av sveriges befolkning måste helt enkelt vara totalt befriade från vett och sans.
Läs mer om den engagerande Melodifestivalen hos SVT.
Posted by petter at 12:13 FM | Comments (0) | TrackBack
februari 27, 2006
Depeche Mode, Parken, Köpenhamn, 2006-02-25
Ja, nu har det gått två dagar sedan de gamla rockrävarna stod på scen i Köpenhamn. I grund och botten var det väl en ganska trevlig tillställning, men det här är trots allt Pressbyråmannen, så vill ni ha en solskenshistoria får jag rekommendera Sydsvenskans utsände.
Efter förbandet The Bravery, som jag nog vill höra i hemmamiljö innan jag uttalar mig om deras musik, väntar så en stunds manövrerande i publikhavet för att få en någorlunda dräglig plats utan tvåmeters-människor framför en. På ett ställe fanns det faktiskt en ganska stor luftficka, runt vad som närmast får liknas med en mänsklig svajmast. En man strax efter sina bästa år, med något rejält fuktigt i blicken som stod och tittade precis rakt på något annat än scenen och vrålar "JEG SKAL PISSE!". Han stod bara kvar efteråt, varför jag kände ett starkt behov att skapa en viss buffertzon mellan oss.
Själva spelningen som sedan följde måste jag nog trots allt beskriva som ganska platt. Att försöka sig på något slags post-post-postironi med "pain", "suffering" och "sex" som ledord, och att styra ut ansikten där åldern (och en kanske en del invärtes kemisk påverkan) börjar ta ut sin rätt med eyeliner, tja, det fungerar inte riktigt i min värld.
Bäst var de äldsta spåren (Everything Counts, I Just Can't Get Enough) där de faktiskt tvingats fixa till ett någorlunda nutida arrangemang.
Live-trummisen bidrog med en fett tung baskagge men i övrigt håller jag med Anders Jaderup om det var en rätt stel snubbe, vilket ju i och för sig är en jävla tur med tanke på att detta inte är Europe. Problemet i stelheten var alltså tvärtom att han borde varit rejält stelare, eller helst utbytt mot mjukvara.
Och på tal om utbytt så kommer man lätt in på Andy Fletcher, som i ännu högre grad än Martin Gore måste anses malplacerad på allt som har med scenframträdande att göra. Vad han än gör i form av utspel mot publiken så känns det tafatt, ur takt eller bara helt enkelt lite småroligt, beroende på vilket humör man är på när man betalat 375 danska dollar för att stå och svettas i tre timmar med överförfriskade danskar.
Martin Gore får vissa poäng, mycket för den tacksamt uteblivna "Somebody". "Shake the Disease" med bara honom sjungandes och syntsnubben spelandes pianoljud var trevlig, ända fram till Project Grudge-Martin böjde sig fram och ropade "är det här något slags Nine Inch Nails-grej de kör?". Vips blev man påmind om Trent Reznor vid en
elektrisk flygel, sjungandes "Hurt" i somras, och det smäller ett antal steg högre fortfarande.
Dave Gahan är alltså som vanligt bandets fixstjärna med alla de sedvanliga "YEAH!", "Good evening Copenhagen!!" och snurrar och hopp och prylar. Sången kompletterades den här gången med ett par primalskrik i sann Yoko Ono-anda, vilket kanske var anledningen till att det vid ett par andra tillfällen låg på gränsen till att låta lite falskt, men vafan, rockenroll!
Just ja, "Enjoy the Silence" hade varit bäst på hela kvällen om det inte varit för att Martin Gore envisats med att spela gitarr (jag har inga problem med detta instrument, men då får man göra något ballare med det än detta). Som det är nu så var den tyngsta musikaliska upplevelsen de grymt sköna technospåren som spelades mellan banden. Någon annan närvarande som kan vägleda mig till vad det var?
Posted by petter at 05:05 EM | Comments (2) | TrackBack
mars 01, 2005
Nerladdningsbar musik för billig?
Ibland blir man så trött så hälften kunde vara nog. Som när man läser om någon
Artikeln Music download prices rising? orkar jag inte ens sammanfatta, utan låter Phil Leighs (uppenbarligen veckans hjälte) citat avsluta:
"I think whoever came up with this idea understands the online music industry about as well as a cow understands algebra"
Posted by petter at 09:38 EM | Comments (1) | TrackBack
Gammal är äldst
Såhär året efter Kraftwerks triumfatoriska återkomst till turnélivet ryktas det att deras spelningar nu ska kondenseras till en live-CD och dito DVD. Jaja, den som lever får väl se... De brukar ju inte ha någon omedelbar stress i releaseplanen direkt.
Ett gäng nästan lika gubbiga producenter av elektronisk musik är Front 242. De har funnit tillbaka till den kreativa ådran och har de senaste åren varit mer aktiva än på länge. Daniel Bressanutti och Patrick Codenys har släppt tre skivor och en ambitiös DVD med sitt sidoprojekt Male or Female som definitivt är värda att kolla in.
Stora nyheten är dock att Front 242 släpper en live-DVD. En trailer finns tillgänglig hos deras skivbolag Alfa-Matrix. Kolla i nyhetssektionen, eller använd direktlänken tidigare i detta stycke. Filen är i QuickTime-format och cirka 13 MiB stor.
För mig, som stått vid scenkanten i fotodiket när en Front 242-konsert startat, känns det verkligen som att produktionsteamet lyckats fånga all (nåja, det mesta av) den energi som frigörs när Patrick, Richard och Jean-Luc står på scen. Den energi som gör att band med hälften så unga deltagare ser ut att vara färdiga för ålderdomshemmet.
Jag var sen i starten. Min första konsertupplevelse någonsin var Front 242 på Mejeriet i Lund våren 1989. Den spelningen ligger kvar på Topp 5, och det känns onekligen underbart att de håller än. Gammal är nog trots allt äldst, vilken förtröstansfull tanke.
Posted by petter at 06:40 EM | Comments (0) | TrackBack
februari 25, 2005
Fri musik på nätet
Så var det då äntligen (?) dags för ett nytt litet inlägg i Skånes mest infrekventa (?) blogg.
Gratis musik för nerladdning på Internet känns kanske inte jättenytt och spännande, men varje gång jag hittar något nytt i den vägen blir jag bara så varm om hjärtat. Denna gång kom tipset via Messenger från vår gamla Industrial Cool-bekanting Sr. Replicante. Till vardags arkitekt i Buenos Aires och på fritiden erfaren producent av elektronisk musik.
Han har nyligen gjort en otroligt skön remix åt Franco Cinelli och den, tillsammans med resten av mix-ep:n, finns för nerladdning hos Sinergy Networks.
Fler tips skrev jag nyligen om i Zero Magazine
Om du inte redan är konverterad, ge elektronica en chans. Det är ofta minimalt, stämningsfullt och alldeles sagolikt vackert.
Posted by petter at 08:19 FM | Comments (0) | TrackBack
december 02, 2004
Världens bästa band
I går kväll hade jag förmånen att få se belgiska bandet Vive La Fête på scen för tredje gången i år. Det är bara att konstatera att skönare upplevelse går inte att köpa för pengar just nu.
För er som missat dem rekommenderas varmt förra årets kanonplatta Nuit Blanche som verkligen visar att genren electroclash faktiskt går att utveckla till något vettigt.
Passerar de sedan en stad i närheten är det likvärdigt med musikalisk inkompetensförklaring om man väljer att stanna hemma. För en något onyanserad recension direkt från i natt, kolla på zeromagazine.nu
Posted by petter at 10:10 FM | Comments (0) | TrackBack
november 21, 2004
Ny musik för en ny tid
Periodvis känns det som att man hamnar i musikaliskt stiltje. Det finns bara ingen som gör något som känns aktuellt och fräscht och man sitter mest och snyftar framför skivhyllan. Ibland kan man vid sådana tillfällen ha tur att springa på något gammalt, som man bara inte hört innan, och som fungerar bra för stunden. Och ibland känns allt bara hopplöst.
Sedan i våras/somras har definitivt jag befunnit mig i just en sån här period och jag börjar bara precis ana ljuset som kan få mörkret på fall. Givetvis har det funnits höjdpunkter att klamra sig fast vid under tiden, som det faktum att jag fick en förhandsversion av Andreas Tillianders nu nysläppta World Industries som tydligt visade en behaglig sida av exilskåningen. Borta var svår electronica och in kom rakare rytmer, något som Andreas uppenbarligen kan leverera lika mästerligt som sköna ljudlandskap med Mokira och brutna beats med Lowfour (länk till hans bidrag på The birth of Industrial Cool). Även Håkan Lidbo och Sophie Rimheden har varit lokala favoriter under året.
På en mer internationell skala så har senaste två åren inneburit en del småtrevliga överraskningar, även om inget speciellt nyskapande framkommit. Mike Tournier lämnade Fluke för att skapa Syntax vilket resulterade i... tja, Fluke, fast med annan sångare. Ett par låtar från deras "Meccano Mind" är riktigt bra ("Bliss", "Pray") även om det bästa i den typen av techno på senare tid faktiskt kommit från... Fluke, lustigt nog. Mike Bryant och Jon Fugler fortsatte när Mike T lämnade dem, och det gjorde de fullkomligt rätt i. Redan inledande låten "Snapshot" på albumet "Puppy" krossar allt på Syntax debutplatta.
Annars får jag väl avslutningsvis fortsätta propagera för Portion Control vars nya platta egentligen är det första jag lyssnar på med dem, trots deras långa karriär inom syntmusiken. Musiken de levererar måste minst sagt beskrivas som splittrad. Här finns allt från dansgolvslåten "Coma" till ambienta "Holly Lodge" via såväl industriellt oväsen som elektroexperiment. Pluspoäng för genomarbetat konstnärligt uttryck och det faktum att man kan begagna sig av sitt PayPal-konto för att köpa plattorna direkt från artisten.
Nu väntar vi bara på att miljömedvetna elektronik-musikanter ska släppa plastmedia och övergå till virtuell distribution... Häng med, framtiden väntar oss alla med ständigt krympande tålamod.
Posted by petter at 08:14 FM | Comments (0) | TrackBack