februari 24, 2007

Min första CD-spelare

... var en C.E.C. model 650CD. Jag tror den köptes 1988, eftersom Jean Michel Jarres album "Revolutions" var en av de första jag köpte på CD direkt när den kom ut. (Just nu försöker jag plåga mig igenom skivan, men konstaterar att titelspåret är det enda lyssningsbara. Där återfinns bland annat en vocoder som inte står Kraftwerk efter, vilket inte många mäktade med ens i slutet av 80-talet)

Den har stått något år med en trasig säkring och i dag kände jag att det var dags att trotsa regn och minusgrader och ta mig ner till Kjell och kompani för att köpa ersättare. Spelaren skulle kunna tjänstgöra i vardagsrummet när man inte känner för att använda sin Xbox som ren CD-spelare (dvs oftast, rätt bökigt användargränssnitt om man inte vill dra igång tv:n).

Sagt och gjort, efter att ha inhandlat ett tiopack (som kostade fem kronor mer än om jag skulle köpt två enskilda säkringar) och tagit mig hem, var det åter dags att skruva isär spelaren.

Efter att ha bytt båda de 160mA-säkringar som satt i var det dags för testet.

Nostalgin sköljde i vågor, bara när spelarens egna ljud satte igång. Det där lilla ljudet när motordelen lyfts från skivan, det stadiga surrandet av servon som puttar ut släden... Music to my ears!

Till min förvåning satt det en skiva i redan. En promo av Add n to X platta "Loud like nature", som av någon anledning inte saknats. Jag stängde släden igen och displayen visade spårantal och skivans längd på drygt 51 minuter.

Med nästan galna förväntningar trycker jag in ett par hörlurar i den inbyggda förstärkardelen och närmar mig Play-knappen.

Nu inträffar dock det sorgliga. Av någon anledning rosslar och hackar spelaren bara, och vägrar upp innehållet på skivan. Detta inträffar även med en "fin-skiva", och även efter att jag rengjort laserögat...

Vad göra?

I normala fall hade man kanske tänkt "släng skiten och köp en ny", men både dess nostalgiska värde (nåja) och det faktum att den ju nästan fungerar, stör mig. Vår överbelastade planet behöver inte mer av svensk slit och släng-mentalitet.

Någon som har ett tips på var man ska börja skruva?

Posted by petter at 04:05 EM | Comments (1) | TrackBack

april 01, 2005

Right side of the brain thinking

Nu kan jag äntligen gå på dass med Alexander Hofman sjungades "Alien hand healing" i öronen. Eller varför inte göra armhävningar i hallen med My Life With The Thrill Kill Kult? Laga mat med Apollo 440, skriva blogginlägg med Barry Adamson, möjligheterna är oändliga. Jag har köpt en iPod.

Det var fantastiskt länge sedan jag var så pojkaktigt förväntansfull att jag räknade timmar till min nyinköpta pryl skulle levereras, i detta fallet lasergraverad och grann direkt från Holland. Det känns lite märkligt, för konceptet är ju inte direkt purfärskt. När jag var 10 år hette det "freestyle" och man fick mata den med kassetter, men förutom lagringsmedia och energikälla är det ju inte mycket som förändrats. Och ändå så känns det som att hela min begreppsvärld skakar i sina grundvalar. Detta är nämligen också min första Apple-produkt.

I min värld har Apple byggt upp ett närmast mytiskt förtroendekapital. Varför vet jag inte, min kontakt med Mac:ar har varit ytterst sparsam. Någonstans djupt inne i skallen tror jag det ger mig förtröstan att veta att någon tänker annorlunda än PC-tillverkare/användare. Folk som inte bara använder vänster hjärnhalva när de klurar fram nya IT-produkter för masskonsumtion.

Visst, i början är det lite läskigt. När man kommit förbi den allra första reaktionen av typen "oj, störtläcker låda" och "wow, vilken snygg pryl" så når man lite av en uppförsbacke. Det finns ingen volymkontroll, ingen stoppknapp, ingen på/av-knapp... Det finns egentligen bara en enda anonym knapp, och så vad som fungerar som något slags ratt, som i och för sig också går att trycka på i fyra lägen.

Det tar en stund, men visst besannas de flesta av de positiva bilder jag intalat mig själv att ägandet av denna Apple-produkt skulle ge. Jag har förvisso inga andra mp3-spelare att jämföra med, men jag misstänker att Apple åtminstone var först med de saker man hajar till på. Ett av de medföljande spelen är ett musik-quiz, där spelaren tar fyra slumpmässiga låtnamn ur ens samling, spelar fem-tio sekunder mitt ur en av låtarna och snabbt som attan ska man komma ihåg vilken det är. Briljant (om än stressig) underhållning! Equalizer finns med ett försvarligt antal förinställningar och tillverkarna gjorde inget halvdant. Lyssnar jag på Yello och väljer "electronic" så lyfts precis rätt delar av ljudbilden fram. Slänger jag mig över till Queens of the Stoneage och byter till "rock" så är det precis lika klockrent. Underbart.

Sparar jag nu en hundring i veckan så har jag råd med den Powerbook jag vill ha om... oj, fyra år. Lite drygt...

Posted by petter at 03:09 EM | Comments (0) | TrackBack