Hela Lund är för tillfället nerklottrat med annonspelare som kablar ut jätterubriker som just "Är din gravlax värd att dö för?" och "Okej Sverige, vem gör en Janssons Frestelse värd namnet?". Visst, jag sparkar kanske på den som redan ligger, men ser inte ICA:s marknadschef längre än sin nästa månadslön? Att denna kampanj är avsedd som en gigantisk köksmatta, under vilken man febrilt vill sopa in de rykande köttfärsrester Janne Josefsson gått med gösselspridare och planterat över hela åkerarealen, torde väl ligga på transparensnivå i höjd med den bästa gladpacken?

Jag menar, vi ska väl inte ens gå in på detaljnivå som att "nej, min gravlax är jävligt fin, men jag tänker fan inte lägga mig ner och dö för den", vilket väl kanske är det första man vill besvara den "provokative" annonskillen som ligger bakom den förstnämnda rubriken? Detta är ju lamt på en nivå som får Christer Sjögren att framstå som drill-sergeant i U.S.A:s fallskärmstrupper. Just U.S.A. är ju dessutom lättspårat i den taffliga svenskan. "Värd att dö för" är liksom inte direkt ett uttryck vi använder på den här sidan Mayflowers ättlingar, men det kanske bara är jag som sitter nere i Skåne och har missat de senaste trenderna i Konglige Hufvudstaden? Och det här med "Okej Sverige" ska vi bara inte tala om. Är det fler än jag som ser Susanne Lanefelt som tv-kock framför sig? Klämkäckt joggande på stället framför spisen och hojtande "Okej Sverige, i med morötterna!".

I nästa veckas avsnitt: Uttjatad reklamkampanj of MQ.

En kompis ställde sig nu frågan om nationalisterna själva i samband med detta har blivit konstnärer. Och visst bör man väl se fredagens händelse främst som performance art? I stil med Einstürzende Neubauten och Throbbing Gristle så har man ju valt att gå in för att destruera befintlig konst (Serranos foton) för att sedan bygga upp sin egen (filmen på Youtube).

Lars Vilks hade åberopat sitt motto "allt är en fördel" och delat ut någon form av pris för årets performance inom konceptkonsten till nationalisterna. Lustigt nog är just Lars Vilks, den kände provokatören och rondellhundsmakaren, märkbart populär i nationalistkretsar (länken leder till samma publikation som stolt proklamerar nationalisternas inblandning i Serrano-attacken, se första länken i detta inlägg).

Jag ser fram emot en intressant, våldsfri, debatt.

Alltför ofta besannas att minst 50 % av svenska befolkningen är dummare än medelsvensson, men de här fyra plattskallarna tillhör fanimig bottenskrapet.

Ursäkta språket, jag är upprörd.

Kvällen avslutades med en direkt uppmaning från Neil Gaiman själv, så givetvis cyklar man som besatt hem och sätter sig framför tangentbordet (upp och jobba i morgon också, trots allt).

Stardust är en fullkomligt briljant film. Den är söt, den är rolig, den är vacker och den är spännande. Ni som redan har läst boken kan med gott samvete ändå bege er till biograferna när den har premiär om ett par veckor. Ni kommer känna igen en hel del, men filmen är också en rejält omgjord historia. Den är förvisso "Hollywoodiserad", men med omsorg och kärlek. Gaiman själv är exekutiv producent, men insåg i ett tidigare skede att boken behövde "förstöras" och han ville inte göra det själv.

För övrigt så verkar han tycka att Lund är en trevlig stad att vistas lite i, även om turnélivet säkert kan vara tärande. Nu funderar jag på om man inte skulle ta och besöka kryptan i Domkyrkan i morgon och se vad som ska hända där... Fortsatt stort tack till FFF för att ni finns.

God natt, och glöm nu inte boka in Stardust när den kommer upp på reguljära biograferna!

Som om Mr. Sandman himself inte skulle vara nog, så kommer Andres Serrano hit i nästa vecka och talar om sin utställning A History of Sex som ska visas på Kulturen. För att återknyta till början av detta inlägg så är det helt enkelt FETT NAJS i Lund just nu.

För att du ska känna dig rustad när detta inträffar härnäst följer här nu en lista på möjliga svar:

"Ja" - klassikern, kräver kanske viss tankeverksamhet hos din motpart
"Nej" - nästan lika klassisk, humoristisk potential - bör inte slösas bort i onödan
"Nej, nej, FÖR HELVETE! Kom Molgan så går vi." - om du verkligen vill förvirra, kräver sin man / kvinna
"En människa" - för den politiskt korrekte / näsvise
"Skit du i det!" - för den mindre politiskt korrekte
"Det är en hermafrodit, räknas det?" - fungerar nog bäst i second hand-butiken
"Det är blandras" - vinnaren

Men låt inte ämnet ta slut här, för all del, fyll på:

Jag har som sagt fastnat. Jag är "hooked" på Flickr. Det är spännande att ta en bild, fixa och foffa och redigera den tills man har precis det resultat man önskar, och sedan lägga upp den på nätet. Man lägger in den i ett tiotal lämpliga intressegrupper, sätter en handfull korrekta sökord och skriver en liten beskrivande bildtext. Och sedan lutar man sig tillbaka och väntar, och hoppas att andra medlemmar ska hitta fram till just min bild. Förhoppningsvis är det många som tittar (bilden får många "views") en del som märker den med en stjärna (lägger den bland sina "faves") och kanske någon som skriver en uppmuntrande kommentar. Dessa tre faktorer, och troligen fler hemliga ingredienser, bidrar sedan till att ge min bild ett värde av "interestingness". Det vill säga hur intressant min bild är för andra medmänniskor. Varje dag lyfter Flickr sedan fram de 500 bilder som under dagen renderat högst "interestingness" och placerar de under en egen avdelning för rekommenderade foton, kallat "Explore". Att hamna på Explore är den finaste utmärkelse man kan få i Flickr-världen, och det är en ständig tävling att försöka få fram "receptet" på hur man laddar upp sin bild för att maximera dess "interestingness"-värde. Jag har ännu inte lyckats få med någon bild i Explore.

Explore är dock inte hela världen. Det är trevligt även med små uppmuntrande tillrop, vilket jag bland annat fick ett den 5:e augusti. Det var egentligen inget stort, men Flickr-användaren d3relict skrev "totally awesome!" på en av mina spegelfoton. Som vanligt innebär det att jag klickar på hans användarnamn och tittar lite på hans bildsida. För gillar han en av mina bilder så är ju chansen ganska stor att jag gillar även hans. Däri ligger storheten med Flickr.

Till saken hör att mitt spegelfoto legat uppe på Flickr i sådär drygt två veckor. Jag har satt tre relevanta sökord, lagt den i nio olika temagrupper och tre olika egna album. Bildtexten innehåller lite data och beskrivning och jag mailade länken till bilden till ett gäng kompisar och familj för att fuska till mig ännu fler "views". Två personer har markerat bilden som en favorit. Allt detta har - hittills - resulterat i att bilden beskådats 88 gånger, fått tre kommentarer (inklusive nämnde d3relict) och därmed blivit den bild som för närvarande har fjärde mest "interestingness" av alla mina foton (topp 36 här).

Och så har vi då d3relict... Det visar sig vara en man från Ungern, närmare bestämt Budapest. Hans bildsida pryds av vad som till synes verkar vara lite turistbilder från sommarens semesterresa till den likaledes ungerska staden Sopron. Jag bläddrar igenom bilderna från början. Han är nog inte så fixerad av Flickr som jag, bilderna har modesta besökstal mellan sådär fem och 15. Tills jag kommer till en bild som har nära nog 200 besökare! Tänk er, på halva tiden som mitt foto legat uppe så har hans dragit in mer än dubbelt så många besökare. Till råga på allt så har han bara kategoriserat det genom att lägga det i ett privat album och en intressegrupp (den som heter Panasonic Lumix DMC FZ8, det vill säga avsedd för bilder tagna med just den kameramodellen). Bilden har inget namn, ingen förklarande bildtext.

Bilden har inte perfekt fokus, något blaskiga färger och inte direkt perfekt komposition. Men den föreställer en kvinna i något slags tajt, kortkort, topp-body-pryl. Fotograferad bakifrån och kapad ungefär vid skuldrorna och knävecken. Det förekommer ganska uppenbara celluliter på åtminstone ena benet.

Bilden har två sökord. "Sopron" och "ass".

Tack för i dag.

PS: jag ska givetvis inte undanhålla er länken till bilden ifråga.

"Ah, härligt med P1 i bilen, efter allt popdunkande i fyra timmar.

Jäklar, detta var ju riktigt bra! Det här får jag kolla upp på nätet sedan... Lite glitchpop-aktigt, men jäkligt arty liksom. Högfrekventa prylar, samplade röster med massa effekter och väldigt sköna percussions..."

Efter ett par hundra meters färd tar nyfikenheten överhanden och jag tittar snabbt bort på radions display, där följande text sakta scrollar fram:

SR P1 - Sändningsuppehåll

God natt.

Inne i butiken hittade jag äntligen precis klockan jag letat efter så länge. En enkel digitalklocka. Tunn, plastarmband och inga fler finesser än klocka, larm, tidtagare och upplyst display. Ett fynd för enbart 199 kronor (halva priset!).

Väl hemma skulle jag skryta lite och letade upp en länk för att skicka till en mailinglista. Döm om min förvåning när den (bedrägligt!) anspråkslösa modellen hade ett eget inlägg på Wikipedia.

Jag vill här bara avsluta med ett meddelande till lundapolisen: jag är oskyldig. De fem paketen Lots-speglar jag handlat på sistone är faktiskt inte avsedda för bombtillverkning. Bevis på Flickr.

Sen i lördags (på väg till fest hos kompisar) så sa den något i stil med "Stanna genast, motortemperatur för hög" och så var temperaturmätaren uppe i max.

Efter strul och meck (inklusive att ringa svåger som fick rycka ut med assistans), och konstaterande att det fanns gott om kylarvätska, så vågade vi chansa och starta den igen. Ingen fara, så vi körde och parkerade hos svärföräldrar som bor i närheten och fick skjuts till festen. Sen på kvällen när vi blev skjutsade tillbaka så vägrar
bilhärket starta. Startmotorn drar igång men motorn dör direkt, och sen sätter fläkten igång. Tydligen så säger datan i bilen fortfarande att motorn är för varm, och pratar därför med bensinpumpen för att skicka precis så lite bränsle som behövs när motorn har den temperaturen. Tyvärr är det för lite bränsle för att faktiskt KUNNA STARTA MOTORN.

Suck och toppen, vi har alltså just nu en neurotisk fransk bil på halsen. Den kan starta och det är inget fel på den, men den vill helt enkelt bara inte. Jag vet inte om jag ska tycka det är komiskt eller patetiskt... Men det är inte utan att det känns som något ur Liftarens Guide Till Galaxen.

Den har stått något år med en trasig säkring och i dag kände jag att det var dags att trotsa regn och minusgrader och ta mig ner till Kjell och kompani för att köpa ersättare. Spelaren skulle kunna tjänstgöra i vardagsrummet när man inte känner för att använda sin Xbox som ren CD-spelare (dvs oftast, rätt bökigt användargränssnitt om man inte vill dra igång tv:n).

Sagt och gjort, efter att ha inhandlat ett tiopack (som kostade fem kronor mer än om jag skulle köpt två enskilda säkringar) och tagit mig hem, var det åter dags att skruva isär spelaren.

Efter att ha bytt båda de 160mA-säkringar som satt i var det dags för testet.

Nostalgin sköljde i vågor, bara när spelarens egna ljud satte igång. Det där lilla ljudet när motordelen lyfts från skivan, det stadiga surrandet av servon som puttar ut släden... Music to my ears!

Till min förvåning satt det en skiva i redan. En promo av Add n to X platta "Loud like nature", som av någon anledning inte saknats. Jag stängde släden igen och displayen visade spårantal och skivans längd på drygt 51 minuter.

Med nästan galna förväntningar trycker jag in ett par hörlurar i den inbyggda förstärkardelen och närmar mig Play-knappen.

Nu inträffar dock det sorgliga. Av någon anledning rosslar och hackar spelaren bara, och vägrar upp innehållet på skivan. Detta inträffar även med en "fin-skiva", och även efter att jag rengjort laserögat...

Vad göra?

I normala fall hade man kanske tänkt "släng skiten och köp en ny", men både dess nostalgiska värde (nåja) och det faktum att den ju nästan fungerar, stör mig. Vår överbelastade planet behöver inte mer av svensk slit och släng-mentalitet.

Någon som har ett tips på var man ska börja skruva?

Intryck 1:
"Oj, 70-tals sci-fi, det här blir bra!"

Intryck 2:
"Nähä, de har gjort en KLF / White room-grej. Men det är också bra!"

Intryck 3:
"Ajdå, de har gjort en Easy Rider (det mest överskattade skit som någonsin fastnat på film)..."

Detta var inom de första fyra minuterna, resten av filmen har jag bara ytterst sporadiska minnen från...

Slutsatsen är alltså att man bör hylla Daft Punk för att de slutat göra populisttechno och gått över till att skapa experimentfilm. Tyvärr blev resultatet något tveksamt, men de har säkert haft kul själva under tiden i alla fall.

Jag erkänner att mina förväntningar inte var skyhöga, men den "före dette nästa presidenten" gör ett sympatiskt intryck. Det ligger på en lagom nivå, inte tokintellektuellt och inte heller flamsigt eller på annat sätt för låg nivå. Han passar såklart på att göra ett par smakfulla smockor mot dels Bush-administrationen men framför allt USA:s bilindustri, som enligt Gores siffror satsar på att om elva år vara uppe på samma "mileage"*-nivå som kinesisk bilindustri är IDAG.

Detta är naturligtvis illa i sig, men ur svenskt perspektiv är det extra tråkigt, eftersom vår en gång stolta ingenjörstradition till bilindustri nu blivit uppköpt av just konglomerat baserade i USA.

Delvis kanske det kan förklara Volvos urbota korkade beslut att lägga ner sin tillverkning av bilar som drivs med gas? Gas är det i särklass mest miljöeffektiva fordonsbränslet i dag. Speciellt menar jag såklart då biogas, vilket kanske ännu inte är helt enkelt att få tag i. Men vi lever faktiskt i en tid när regering och andra intressenter börjar satsa på just framställning av biogas. SAAB och Volvo satsar båda på idiotbränslet etanol, som förvisso kan beskrivas som bättre än bensin och möjligen också modern diesel, men det är knappt. Det är ineffektivt att producera och dess energiinnehåll är lägst på skalan över ämnen vi pytsar in i våra bilar för att driva dem framåt.

Nåja, nu tänker jag sätta mig i mitt eget bensinmonster och köra in till Malmö, mitt i värsta rusningstrafiken. Här ska ätas hamburgertallrik på Spacelab, men det får bli en annan historia.

* Mileage = hur många kilometer en bil rullar på en given mängd bränsle

Margret Atladottirs blogg har varit ett diskussionsämne i bekantskapskretsen ett tag nu. Denna moderna motsvarighet till Linda Skugge skriver, liksom så många andra bloggare, om små vardagliga ting och händelser. Hon har sina fans och hon har människor som roar sig med att racka ner på henne i kommentarfältet.

Min gamle kollega Chrille Stenevi har också en blogg. Exakt som Margret så skriver han iakttagelser om små vardagliga ting och händelser. Chrille blev pappa förra året, så mycket kretsar såklart kring henne. Men det kan också handla om kaffekön eller en resa på bussen. Som av en lustig slump är det alltså nästan exakt samma ämnen i de båda bloggarna.

Finns det då någon skillnad, förutom att Margret får betalt och Chrille hade bättre betyg i svenska? Japp, det finns en oerhört viktig skillnad, Chrille har fått mig att inse att bloggfenomenet har existensberättigande över huvud taget. Med sina fantastiskt underfundiga texter räddade han minst en halvtimme på jobbet i dag. Och nu har jag ett helt års skörd att plöja igenom.

Låter jag bitter mitt i all glädjeyran?
Det här är ju Pressbyråmannen, trots allt.

Men visst är det vackert när man hittar de där små pärlorna som gör att världen är på väg att bli ett ännu bättre ställe?

Uppdatering:

Listan, som den borde blivit:

1. Andreas Lundstedt - Move
2. Elin Lanto - Money
3. Sofia - Hypnotized
4. Uno & Irma - God morgon
5. Anna Book - Samba Sambero
6. Andersson & Gibson - Anything but you
7. Tommy Nilsson - Jag tror på människan
8. Addis Black Widow - Clubbin

I all ärlighet så blir listan ointressant efter typ tredje plats. Efter femte blir det mer eller mindre olyssningsbart.
Tommy Nilsson hade troligen den minst intressanta låten, men Addis Black Widow kniper ändå sistaplatsen för sitt framträdande.